aeni

Jag har en klump i magen. En stor. Och jag bara hatar det! Det kändes ju så bra imorse, det kändes inte så farligt. Men på en dag hinner man tänka mycket, jag vill bara en sak, och det är att höra att allt är bra. Jag blir galen. 
Jag förstår inte hur snabbt allt har kunnat hända, det gör så ont. Så ont. Jag önskar att det bara gick dra ett streck över allt som hänt, att jag bara kunde glömma. Att mina känslor bara kunde försvinna, de förstör bara.

Jag som inte mådde bra innan lovet, stress och magkatarr. Jag sa till alla att det säkert skulle gå över på lovet, för då behöver man inte tänka så mycket och man behöver inte känna någon press. Men oj så fel jag hade, det är precis vad jag gör. Jag tänker helt enormt mycket och känner press över att bara inse, glömma och gå vidare. Jag vill inte börja någon himla skitskola. Inte nu! Jag fixar inte det.
Jag vill bara gråta, gråta och gråta. Är det inte lite fel att det känns bra att gråta? Jag är rädd för att komma tillbaka till skolan. Att känna sig tvungen att berätta vad som har hänt för vännerna som man innan lovet berättade för hur lycklig man var.
Min vikt skrämmer mig också. Härromdagen ställde jag mig på vågen och insåg att jag hade gått ner ungefär två och ett halv kilo under jullovet, men jag tänkte "sålänge den visar mer än femtio så är det lugnt, då behöver jag inte oroa mig.", idag visade den dock mindre. Jag är rädd. Jag vill inte att det här ska påverka mig så fruktansvärt. Jag förstår inte hur mycket en människa man känt så kort tid kan betyda för en. Det är galet. G a l e t.

Det gör så ont, jag saknar dig och vill bara höra något från dig.


Jag var bara tvungen att skriva av mig, om det är någon som läser det här så är det okej att tycka att jag är patetisk, men jag var tvungen.