aeni

Är jag fruktansvärt känslig? Det känns nästan lite så.
Nu när jag sitter och lyssnar på webbradion på crossnet, så kom låten På dig min Gud förtröstar jag.

När en av min familjs närmaste vänner gick bort i cancer förrförra året tror jag det var, så sjöng hennes dotter just den låten på hennes begravning. Jag var inte ens där, för jag visste att jag inte skulle klara av det. Men, varje gång jag hör den låten, precis varje gång, så börjar jag gråta. Tycker att hennes dotter var så grymt stark som klarade av att sjunga på hennes egen mammas begravning. Jag beundrar henne för det, faktiskt. Det har blivit en väldigt känsloladdad låt, verkligen.

Kommer ihåg när jag var liten, gick i tvåan tror jag, när min morfar dog. Han blev överkörd av en bil när han åkte moped och skulle göra en vänstersväng. Min lärare visste nog inte det, och varje gång på "musiken" i skolan så ville alla barn sjunga en låt om just en moped, som åkte in i ett staket eller vad det var. Varje gång vi sjöng den så började jag störtlipa, och ingen förstod varför. Jag berättade det för mamma efter ett tag och hon pratade med min lärare om det, så fick hon dåligt samvete, sen sjöng vi aldrig den mer. Åhfy, jag blir ju ledsen bara jag skriver det här.


Men ni har det bra nu, både Helen och morfar Birger. Det vet jag!
Och vi tänker på er, ska ni veta.